Dag 8 - Ett ögonblick
Hela livet är fyllt av ögonblick, och de mest betydelsefulla är just de som blir mest ihågkomna, både de goda och dåliga.
Ett av de värsta ögonblicken jag varit med om var när jag fick reda på att jag skulle flytta till Småland. Hela min värld slogs till spillror, jag hade hela mitt liv i Stockholm, och nu slets jag ifrån de jag älskade, båda mina vänner och staden jag vuxit upp i och kallat mitt hem. Det blev ju bra tillslut, jag trivs ju här, men det är just i det ögonblicket, och väldigt långt efter, som man bara ser mörker.
Ett annat lyckligt ögonblick var när jag som 11-åring blev faster då min bror fick sitt första barn, Clara. Känslan går inte att beskriva, lyckan bara rusade igenom hela kroppen! Det har känts på precis samma sätt som när mina andra brorsdöttrar fötts (har tre till, varav två är tvillingar), men den där första gången har verkligen satt sig, och det är något jag aldrig glömmer! De är alla mina underbara små flickor, mina små prinsessor!
Även andra "småögonblick" är de minnen jag har med kompisar, när vi gör annorlunda saker, nya saker, eller bara saker vi brukar! Något jag speciellt minns var när jag i ettan på gymnasiet skulle till våran nollning, och jag inte hade en susning om vart den skulle ske och jag inte kände en enda av de som skulle dit. Jag var väldigt ledsen under denna period och kände att jag inte hade några kompisar (trots att jag hade det!) och att jag inte skulle få några i den nya klassen. Men då kom Lina och erbjöd sig att skjutsa mig till nollningen på sin cykel och jag blev jätteglad! "Tänk om vi två kunde bli kompisar", hoppades jag då. Det blev ännu bättre, idag är vi bästa vänner!:)
Andra ögonblick är de gånger mormor fått hjärtattack och blivit inlagd på sjukhus. Känslan av att känna att ens liv rasar samman på bara ett ögonblick, att blodet stannar och paniken sätter sig i varje liten del i kroppen... det är det hemskaste jag någonsin varit med om...
Ett riktigt lyckligt ögonblick var när jag fick reda på att jag skulle få min katt, Skrållan. Vi skulle egentligen ha en annan katt, men ägaren ville inte att vi skulle ha honom eftersom han bara ville gå ut hela tiden och vi bodde i lägenhet där det inte fanns några möjligheter för katten att komma ut. Jag var förtvivlad, men dagen efter ringer mamma och berättar att hon befinner sig i en lägenhet på södermalm och tittar på fem små kattungar! Jag gråter av lycka och mamma väljer den hon tyckte var go'ast av dem, och nu, drygt sex år senare sitter jag här med min älskade Skrållan i knät (hon sitter hos mig nu) och jag kan inte vara mer nöjd över det valet! Folk som säger "det är ju bara en katt" vet inte vad de snackar om, min katt är den underbaraste jag vet och jag älskar henne.
Ett riktigt lyckligt ögonblick var när jag fick reda på att jag skulle få min katt, Skrållan. Vi skulle egentligen ha en annan katt, men ägaren ville inte att vi skulle ha honom eftersom han bara ville gå ut hela tiden och vi bodde i lägenhet där det inte fanns några möjligheter för katten att komma ut. Jag var förtvivlad, men dagen efter ringer mamma och berättar att hon befinner sig i en lägenhet på södermalm och tittar på fem små kattungar! Jag gråter av lycka och mamma väljer den hon tyckte var go'ast av dem, och nu, drygt sex år senare sitter jag här med min älskade Skrållan i knät (hon sitter hos mig nu) och jag kan inte vara mer nöjd över det valet! Folk som säger "det är ju bara en katt" vet inte vad de snackar om, min katt är den underbaraste jag vet och jag älskar henne.
Ett annat lyckligt ögonblick var när jag som 11-åring blev faster då min bror fick sitt första barn, Clara. Känslan går inte att beskriva, lyckan bara rusade igenom hela kroppen! Det har känts på precis samma sätt som när mina andra brorsdöttrar fötts (har tre till, varav två är tvillingar), men den där första gången har verkligen satt sig, och det är något jag aldrig glömmer! De är alla mina underbara små flickor, mina små prinsessor!
Även andra "småögonblick" är de minnen jag har med kompisar, när vi gör annorlunda saker, nya saker, eller bara saker vi brukar! Något jag speciellt minns var när jag i ettan på gymnasiet skulle till våran nollning, och jag inte hade en susning om vart den skulle ske och jag inte kände en enda av de som skulle dit. Jag var väldigt ledsen under denna period och kände att jag inte hade några kompisar (trots att jag hade det!) och att jag inte skulle få några i den nya klassen. Men då kom Lina och erbjöd sig att skjutsa mig till nollningen på sin cykel och jag blev jätteglad! "Tänk om vi två kunde bli kompisar", hoppades jag då. Det blev ännu bättre, idag är vi bästa vänner!:)
Kommentarer
Josefine
sv: jo det har jag märkt o hatar repetition, det är så ju så himla mkt man ska komma ihåg då på en och samma gång, haha! jag får hoppas jag gör det iaf :) kraaaam
