Jag kommer från en prästfamilj, där morfar och båda mina morbröder är/var präster i Svenska kyrkan (min morfar är död...). Detta betyder inte att jag har haft en strikt uppväxt som många kan tro, att jag inte fått göra vissa saker som andra får. Dessa fördomar är något jag hatar och något jag inte fått uppleva fören jag flyttade hit till Småland. Just för att jag var från prästfamilj förväntades jag göra vissa saker av de andra i skolan, samtidigt som jag förväntades att inte göra vissa andra saker. Att svära var förbjudet för mig enligt andra, just för att jag var från en prästfamilj. Nu ska man ju inte svära, men det blir ju så ibland, det vet vi alla ;)

Om folk pratade med mig kunde de ibland helt plötsligt fråga "Känns det inte konstigt att komma från en prästfamilj?" "Näej", svarade jag alltid, varför skulle det göra det liksom? "Jo men då får du ju inte svära", fick jag ofta som svar då. Ursäkta? För det första; varför skulle det kännas konstigt att inte få svära? Svära är något man ändå inte skall, oavsett om ens släktingar råkar vara präster, politiker, journalister eller liknande. För det andra så blir jag så galet förbannad över de som har sånna märkliga fördomar bara för att släktingar har ett visst yrke. Jag brukade alltid svara "Din mamma/pappa jobbar i affär, eller hur? Är inte det konstigt? Då får man ju inte snatta". Det är precis samma störda fråga, man ska inte snatta, men det är ju ingenting som gör att du känner att det är extra jobbigt bara för att en anhörig jobbar i affär. Tydligen fick jag inte heller gå i kjolar eller u-ringade kläder enligt dem...

Men nu var det tro jag skulle snacka om, inte bybors tidigare fördomar...

jag är väl en typisk svensk, jag tror på Nåt. Jag tror att det finns en Gud, någon som vakar över oss på något sätt. Jag har svårt för att tro att det bara blir svart när man dör, om jag trodde det skulle det vara väldigt jobbigt att leva...

Jag tycker att det här är jättejobbigt att tala om eftersom det jag säger kan upset people's feelings. I somras var jag nämligen på ett frikyrkligt kristet läger, och detta var faktiskt en av de absolut värsta upplevelserna jag varit med om (inte i klass med det i det tidigare dag-inlägget, detta var en annan typ av grej). Jag vill inte berätta för mycket för det är väldigt privat, men jag blev så oerhört deprimerad av lägret. Det var bara jag på lägret som kände på det här sättet, och jag må ha fått allting om bakfoten, men det jag hörde och det jag fick uppfattningen om var inte bra. Jag kände mig så hatad och fel när det egentligen borde ha varit tvärtom och många är arga på mig som tycker att den upplevelsen de tyckte var roligaste de varit med om var så hemsk för mig... En person sa tillochmed att jag kunde ha en psykisk störning eftersom jag var så ”lättpåverkad”. Jag blev så otroligt ledsen, men om jag nu var så lättpåverkad så skulle jag ju ha "köpt" hela grejen och det gjorde jag ju inte, och det är jag idag glad att jag inte gjorde. Mamma är den enda som förstår mig, som jag kan diskutera med och kan förstå de skillnader jag pratar om och som kan stötta mig. Alla är vi olika och vi gillar alla olika saker, och detta var något jag helt klart inte gillade. Jag gillade inte sättet man tolkade vissa saker, även om det är precis samma grej mellan svenska kyrkan och frikyrkorna, men det blev bara så fel... det är kanske så att när man är van vid en sak och får uppleva en helt annan sida än det man är van vid så blir det "fel"...

Jag vill återigen poängtera att det endast var jag som upplevde det på detta sättet, och att folk får tro på vad de vill och tycka vad de vill. Hur vore det om alla var likadana, det skulle ju aldrig gå. Alla är vi unika, eller hur? Samtidigt vill jag att folk ska respektera att det där lägret inte var min grej, vi tjejer hade det jätteroligt, men själva lägret gjorde att jag inte mådde bra... Det är ett bra läger med bra människor, det var bara inte min grej...

Idag är jag glad och lycklig igen och jag är en erfarenhet rikare, what doesn't break you make's you stronger :)