Pappa är ju som sagt dansk och är född och uppvuxen i Danmark. Han bor i Helsingör i ett stort trevåningshus på strandvägen, vilket innebär att han har tillgång till egen strand, som ligger några meter från huset. Då äger han ju inte hela stranden, utan den som tillhör huset, sedan äger grannarna det som tillhör deras hus etc. Det jag beundrar pappa för allra mest är att han är så extremt social och trevlig. Han kan prata med VEM SOM HELST, VAR SOM HELST, NÄR SOM HELST och göra samtalet riktigt intressant. Jag önskar på många sätt att jag vore mer lik honom, speciellt i det ubersociala. Det är så coolt tycker jag. Dessutom är han inte rädd för att prova på nya saker och ser alltid möjligheter i det omöjliga, och försöker alltid se saker ur andra folks perspektiv.

Sedan är han väldigt rolig också och vi kan ofta sitta hur länge som helst och bara prata och skratta och umgås. Vi kan sitta och prata om typ historia som jag har väldigt svårt för, men han berättar och pratar på ett sådant speciellt sätt så att man bara vill höra mer mer mer. Det finaste med pappa är att han förstår mig, så som många andra inte förstår mig. Han stöttar mig alltid och får mig att må så bra!

Han är helt underbar, och trots att vi bor i olika länder så träffas vi så ofta vi kan, det är faktiskt bara drygt 2 timmars bussåkande mellan, och jag åker och hälsar på nästan varje lov:)

Jag är väldigt lik pappa till utseendet, ännu mer när jag var liten då vi nästan var identiska när man jämför bilder på oss båda som barn.

Pappa är 1.90 m lång, likaså mina bröder, där min äldsta är 1.98 m! Det ser jättekul ut när vi tar kort tillsammans! Tre långa män, och så lilla jag:)

Längden har jag istället fått från mamma som är 1.70 m, fortfarande lite längre än mig, men det gör inget. Är som sagt ganska nöjd med min längd eftersom läkarna trodde att jag hade någon form av dvärgväxtgen som gjorde att jag skulle stanna i växten. Vissa sa att jag skulle vara nöjd om jag nådde över 1.40 m. Och titta på mig nu, jag mäter 1.63 m över havet. Suck on that one you megalosers! hehe, skoja bara:)

Åter till ämnet: Nämligen mamma! Mamma är född och uppvuxen i Småland. Vid 20 års ålder ville hon dock flytta till en större stad och bestämde sig för Sthlm, och där stannade hon i 30 år, därefter flyttade vi ner till Småland där vi har större delen av släkten från mammas sida. Mamma finns alltid där för mig, precis som pappa gör, och genom bara en blick på varandra kan vi direkt förstå hur den andra mår eller hur den andra känner sig. Vi kan också bara sitta och skratta åt ingenting hur länge som helst eller bara prata om nada. Jag har många gånger mått väldigt dåligt men hon hjälper mig att komma "ur det" eller vad man ska säga. Mottot hon lever efter är "Det ordnar sig". Även om det känns mörkt som f*n så blir det alltid bättre. Det ordnar sig tillslut, och hon har hjälpt mig att inse det och få mig att må bättre med sin livsglädje.