Mitt tidigaste julminne går hand i hand med dag 11, nämligen mitt bästa julminne. Det absolut tidigaste är väntan på tomten när jag var mellan tre och fyra år. Jag minns den skräckblandade förtjusningen som uppstod när det knackade på dörren och alla i familjen uppmanade mig att springa och titta vem det var. Shit vad rädd och nervös jag var samtidigt som jag sprudlade av glädje över tanken på att han kanske verkligen stod utanför dörren. Sen minns jag att jag var extremt blyg också, jag vågade knappt titta på honom när han bad mig att springa runt och dela ut klapparna till alla släktingar. Jag tyckte att det var så läskigt att faktiskt ha den riktiga jultomten på besök!

På senare år har jag fått höra att jag vid detta tillfälle skakade hand med tomten och neg för honom som tack för att han varit så vänlig att ge oss alla paket, vilket mycket väl kan stämma.