Över helgen nu har jag varit hemma hos mormor och myst!
Och igår var vi en tur nere i Lund för att gratulera min kusin som precis tagit examen från Lunds Universitet så hon är numera sjuksköterska (grattis till henne!!)! Jag fick se hur det var att bo i korridor, se en riktig studentlägenhet (det var hur fint som helst!) och åka runt i Lund och kolla på de olika nationerna.
Besöket i Lund fick mig att fundera lite och nu blev det som tidigare varit lite luddigt för mig plötsligt helt självklart. Shit, det här kanske är min verkligehet om bara några månader!? Hur kan det vara möjligt?
Jag har kännt mig väldigt ledsen och nere över att ta studenten, jag vill verkligen inte sluta och absolut inte splittras från mina vänner. Dock har jag egentligen inte tänkt så mycket på vad som händer efter studenten. Då är allt över på något sätt så det har inte varit väsentligt. Men det är det väsentligt och något som närmar sig med stora språng! Och det gör mig liiiivrädd! 
Det verkar hur kul som helst med studentliv och allt som hör till. De studenter jag pratade med hade bara en massa gott att säga om det så främmande levnadssättet. Och det får mig att se fram emot det lite.
Men INTE nu! Jag är varken mogen eller redo för detta än. Varför måste det gå så fort? Varför måste det ske just nu? Det går ju inte, jag är ju typ bara ett litet barn. I en tonårings kropp. 
Nu måste jag dessutom bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Sabbatsår eller inte sabbatsår? Plugga i Sverige eller utomlands? Vad vill jag jobba med och vad är definitivt uteslutet? Jag vill inte...