Jag skrev ju om ganska många ögonblick sist och dem kan ni hitta här. Jag berättade ju bland annat om när jag fick reda på att jag skulle få Skrållan, min katt. Nu tänkte jag berätta om när jag fick henne.

Det var fredagen den första oktober 2004 och mamma hämtade mig tidigare från skolan för att vi skulle hinna fram innan klockan blev för mycket. Vi åkte taxi in till stan och hade världens trevligaste taxichaufför som körde oss. Det hör dock inte till historien. Vi stannade vid Södermalm och väntade en stund på min kusin Hanna som skulle vara med. Hon kom tillslut och vi gick upp till lägenheten. Jag hade tidigare bara träffat Skrållan en gång och nu fick jag äntligen träffa henne igen.

Hon var så liten och ynklig (det är hon fortfarande,, men ännu ynkligare) och hon pep förtvivlat och klamrade sig fast vid de tidigare ägarnas kläder. Hon vägrade släppa taget och det var verkligen hjärtslitande att ta henne ifrån dem, både ägarna men även mamman och syskonen.

Vi lade henne i buren och som hon skrek, alldeles panikslagen var hon stackarn. Vi åkte tunnelbana med henne och ALLA ville titta på henne och komma fram och massa, vilket gjorde henne ännu mer panikslagen. Vi kom tillslut hem och direkt när vi släppte ut henne sprang hon till bokhyllan och gömde sig bakom böckerna längst ner.

Både jag och mamma försökte ge henne mat och försiktigt låta henne nosa på oss (man ska inte tvinga sig på dem) men hon var så rädd och bara satt och skakade och jamade. Jag var jätteledsen, min egen katt hatade mig kändes det som, det var ju inte alls så jag hade tänkt mig att det skulle vara. Hon skulle ju hoppa upp i famnen på mig och krypa upp i sängen på natten. Istället låg hon och skakade i bokhyllan, fast besluten om att inte hysa någon som helst värme till oss.

När jag gick och lade mig lämnade jag lampan tänd så att hon inte skulle bli mörkrädd (fattade inte då att katter ser i mörkret) och var lite småledsen när jag gick och lade mig.

Nästa morgon vaknade jag tidigt tänkte genast gå upp för att se var Skrållan låg. Jag var så orolig att hon skulle klämma sig eller fastna någonstans, hon var ju så liten (typ som min hand ungefär). När jag skulle resa mig upp märker jag något som tynger ner mina ben. Då är det Skrållan som har lagt sig i mitt knä för att sova! Lyckan jag kände var OBESKRIVLIG!

Detta är ju lite mer ett minne än ett ögonblick, men det ögonblicket då hon hoppade upp i mitt knä och lade sig och sov, vid det ögonblicket förstod jag att hon hade accepterat mig (oss). Det är ett ögonblick jag aldrig glömmer.

Allt det som jag drömt om innan jag skaffade Skrållan, det har jag nu, gånger 10. Varje natt när jag ska sova så kommer hon så fort jag har släkt lampan och lägger sig antingen på magen eller på armen. Ofta ligger hon och klappar mig med tassen, vilket blir lite småirriterande när hon fäller, men det är så himla mysigt!

Ni som säger ”det är ju bara en katt”, ni vet inte vad ni snackar om! Bara för att reta er som säger ”det är ju bara en katt” så ska jag skapa en egen kategori döpt efter henne. Känn på den ni, hahah!